Jag gråter när jag skriver detta. Candy har åkt hem, till sin riktiga ägare, i Skåne.

Vi har grubblat över detta ett ett tag jag ock mamma, och det känns ändå rätt att det blev såhär. För ett år sedan såg mina mål helt annorlunda ut, först och främst letade vi D-ponny. Det blev kärlek vid första ögonkastet när jag såg Candy och vi fick upp henne hem till oss.

Sedan har vi haft ganska mycket motgång. Jag är fortfarande ganska liten för D-ponny och Candy ville men kunde inte riktigt samarbeta. Vi fixade med kiropraktor, red varsamt och tillslut började det kännas bra. Efter detta vinner vi ponnyderbyt lilla rundan, och får med oss ett minne för livet, när alla andra ponnys var trötta tredje dagen var Candy i tipp topp form för att tävla.

Men i samma veva lär vi känna Elin, och vi börjar träna för henne. Efter en tid hittar Elin Herman, och vips stod vi med två D-ponnyer. Och efter att ha tänkt många kvällar i streck kände jag någon stans att jag hade bestämt mig. Vill jag satsa ska jag göra det på min egen, så är det bara.

Och nu stod jag där idag, kämpade tillbaka tårarna medan jag såg transporten åka iväg. Hela familjen är ledsen, Candy är en av de snällaste hästar jag haft.

Tack Candy, tack för allt.

</3 </3 </3

//En ledsen Amanda