Idag var tanken att rida ett ”sitspass” på Cerwin. Alltså när vi fokuserar extra på min sits genom att ta bort stigbyglarna och spänna fast mina armar med hjälp av gummiband. Så att jag ska få en så korrekt sits som möjligt.
Men bara för det, fick det inte alls en särskilt bra effekt idag. Jag är lite sne just nu i min ridning, vilket jag försöker komma till rätta med på olika sätt och vis, men idag så ville kroppen helt enkelt inte samarbeta.
Tillexempel tittar jag lite till höger för att min högeraxel ska bak som verktyg, och -ojsan! Råkade ta tag i höger tygel!
Blir så otroligt trött på mig själv och min egen kropp! Istället för att verkligen ta tag i dessa problem blir man bara arg istället. Skyller på allt annat än vad man vet är problemet, en själv. Cerwin gör i princip alltid rätt när jag gör rätt, thats it. Vilket såklart är en trygghet, även om man ibland bara vill skylla ifrån sig på allt annat en en själv. Men idag blev det mest ”ryckigt”, och lite osynkat.
Cerwin är en riktig tränare 😉 Gör jag rätt så gör han också det!
I slutet av passet fick jag till sist till det. Jag tog några djupa andetag, fokuserade ordentligt, så att hela kroppen var i synk medan jag slappnade av samtidigt. Då gick det galant. Fin och bärig trav med stöd i handen, så som det ska vara. Tänk vad svårt det kan vara att få till det självklara! 
Jag tror jag måste bli bättre på att klara ut situationer som de här. Att kunna veta hur jag ska göra när något helt plötsligt inte fungerar eller något kör ihop sig. Jag måste kunna hitta tillbaka till vad jag måste utgå ifrån, grundridningen och min sits. Nytt mål för februari månad!
Kram
